jag har tänk på det där med spöken. visst har vi väl alla några som står bakom hörn och lurar. en del som ger en kalla kårar och en del som ändå i efterhand känns ganska trevliga att man faktiskt lärde känna. tänkte att jag skulle presentera några av mina spöken. för accepterar man inte att dem finns så kan de ju aldrig försvinna. eller hur är det?

mitt första spöke träffade jag på lågstadiet. när man lekte pussjaga och ville helst ha pussar av en speciell. och när man själv blev jagad sprang lite extra sakta och samtidigt skrek "åhnej! han tar mig" för att kunna fånga en puss utan att verka för uppenbar. på discon dansade man och vann för det mesta alla danstävlingar. i julklapp köpte man slipsar och fick armband. lekte okomplicerat och smög på varandra i skogen. skrev kärleksbrev. den här spöktiden fortsatte väl egentligen hela vägen igenom grundskolan. med vissa uppehåll. och efter det har han nog blivit någon slags evig vänskap utan konstigheter. även om man inte ses på år så är det alltid samma sak. mitt första spöke heter elias.

under högstadiet passerade ganska många spöken min väg men det finns väl några som lämnade djupare spår än andra. ett spöke såg man under tiden man åkte genom halva östergötland för att gå på disco i vadstena. efter att man iaktagit spöket några gånger så såg helt enkelt en killkompis skräcken i vitögat och helt enkelt presenterade mig för det här spöket som tydligen hette henrik. det här var egentligen en ganska olycklig spökhistoria då det började ganska lyckligt men min skräck i att förlora detta spöke gjorde att han försvann. och under hela högstadiet var väl detta en berg och dalbana. ibland var jag otroligt lycklig men för det mesta förbannat olyckligt kär i detta spöke. jag försökte flera gånger glömma. men jag fäste mig helt enkelt vid detta spöke medans han inte riktigt bara ville stanna hos mig. och herregud, va mitt hjärta värkte varje gång jag såg honom. och även idag när jag träffar honom så kan det värka till som det gjorde då. trots att de där känslorna är borta för längesen. men vissa ärr går djupt in. och jag tror kanske inte han fortfarande idag inte vet hur mycket jag faktiskt tyckte om honom. för jag gjorde mitt yttersta för att inte visa det. ville ju inte verka svag. om inte annat så kanske han förstår nu.

ett annat spöke kan jag idag bli sjukt förbannad på mig själv att jag jagade. gick på hans ord och tillät mig själv tro på det. för detta spöke tillhörde faktiskt en annan person. han var hur som helst en av skolans snyggaste killar och han skickade sms och pratade med MIG. i hemlighet då förstås. jag kunde ju inte tro att det var sant. och det var väl mest det att det var just han som uppvaktade mig som gjorde det hela så spännande. hans bruna ögon kunde man bokstavligt talat drunka i. mina pengar på kontantkortet tog slut JÄMT och jag fick samla ihop alla småpengar jag kunde hitta och gå ner till spelbutiken för att skaffa nya. öste fram 100 enkronor framför de som jobbade och de såg förmodligen desprationen i mina ögon. allt för den den här zeb. men under en tid så lämnade han sin andra för att vara med mig. detta varade inte länge och till slut fick jag sms av henne där hon berättade att jag inte var värd skit och han var tillbaka med henne. ett riktigt svin var han egentligen. men jag var sjukt nöjd att han ville vara med just mig. som tonåring tänker man inte riktigt klart.

under gymnasiet så fanns det ett spöke som förmodligen knappt vet att han är ett av mina spöken. första dagen i skolan så sa jag till en mina bästa vänner angelica som jag gick i samma klass som att det var något speciellt med det där spöket. än idag kan jag undra hur det hade blivit om jag vågat ta chansen och gå vid hans sida. bara vågat säga något. men på studentdagen under champagneruset tog jag hans mössa och öppnade mig totalt. prydde hans sidentyg med "fan lönna, jag var ju kär i dig!". men då var det ju redan för sent. för sent för edelwiess.

under större delen av gymnasiet så träffade jag killen som man kan egentligen kan säga var min första riktiga kärlek. en kärlek som varade i nästan två år. vi var ju väldigt unga men gud va jag trodde att han var min rätta. min enda. andreas. mest av tiden försökte jag nog ändra honom. för det var ju så man trodde det funkade. jag kom mest i andrahand hela tiden. för så var ju såna spöken i den åldern. kompisarna kom ju först. det var mycket tårar och till slut fick jag släppa taget. och det var kanske först då det där spöken fattade hur mycket han faktiskt tyckte om mig. och ibland fungerar ju det så.

under tiden som det spöket lämnade mitt liv och vi skulle gå vidare åt varsitt håll så träffade jag spöket som idag är det bästa spöket som jag träffat. jag hoppas att han alltid ska gå vid min sida. och andarna ska veta att det inte varit lätt men han är det finaste spöket som vandrar här på jorden. och trots vi är så olika så passar vi varandra perfekt. finns ingen som jag kan ha så roligt och så tråkigt ihop med som honom. den enes fel är den andres starka sida. han finns med mig jämt och mitt hjärta har omringats av hans dimma. jag behöver verkligen inte träffa mer spöken nu. men hade jag inte träffat alla de andra spökena så hade det ju aldrig känts såhär idag. tills jag själv blir ett litet spöke så vill jag gå vid hans sida. det finns ingen annan än min, robin.