när man blir ensam en stund så är det kört. robin är ute med några kompisar och jag kom nyss hem från afrodite med mamma och pappa. och trots att jag fick erbjudande om fest så gick (läs slirade) jag hem i snödyn med mina klackskor. med högsta volym i öronen på musiken så slungas många tankar. speciellt efter några glas vin också.

jag har kommmit in i en fas när jag inte nöjer mig. jag tycker allt är uttråkade och oinspirerande. det kommer oftast när jag gett järnet ett tag. och verkligen försökt visa det. och jag är trött på att aldrig få uppskattning för det man gör fast man sliter arslet av sig 99%. för ger man inte järnet 1% av dessa så är det just det man alltid får höra. alltid det som folk hakar upp sig på. de andra procenten räknas liksom inte. jag är trött på skitsnack bakom ryggen. ibland undrar jag om jag inte ska komma längre än så här. är det såhär jag ska ha det? för om jag inte gör detta. vad ska jag då göra? och var hittar man egentligen den där uppskattningen som man kanske förtjänar?

tinne drar snart till thailand. jag är ledsen att en av mina bästa vänner inte ska finnas här när jag behöver hennes kloka ord på ett närmre avstånd än på andra sidan jorden. men franför allt: jag är avundsjuk. jag vill också känna att jag är på väg någonstans. nu. jag vill bara försvinna utan krav. jag vill ha ett liv utan måsten. om bara så för några dagar. jag vill slippa få dåligt samvete för att jag inte alltid orkar. jag vill fly och kunna känna känslan i magen att man är fri. jag vill just nu absolut inte vänta tills i sommar. det känns så fruktansvärt långt dit och jag mår nästan illa bara jag tänker på det. jag får ångest när jag inser att jag alltid står på samma ställe och trampar. och framför allt att jag inte räcker till. och när jag verkligen försöker ge allt jag har så räcker det ändå inte. för det är aldrig någon som ser att man faktiskt ger sitt yttersta.

jag undrar vad som krävs för att man någongång ska kunna få känna sig stolt över sig själv. för så fort man gör det så är det nästan så att man ska skämmas. det är ju förbjudet att göra det. och för någon annan att erkänna att man har gjort något bra är ju ett brott. jag brukar nu för tiden inte försöka bry mig. men idag rann det över. och jag fick inte ens göra min röst hörd. det här känns ibland som det här är min enda utväg att få utlopp på mina känslor. det måste ut. och jag hatar att det ska vara på detta sättet egentligen. för allt låter alltid så hemskt när det är svart på vitt. men faktum kvarstår att jag tycker att det är så skönt att få ur mig allt. och sen är det klart. jag borde kanske fixa en dagbok igen. som jag hade förr. en på riktigt så man kan pressa ur sig ilskan med hjälp av trycket av pennan.

jag har lyssnat på samma låt tio gånger nu och jag kommer nog lyssna minst tio till. för det är det som hjälper nu. på något sätt är det såna här saker som får mig att ställa mig upp och borsta av mig och gå vidare. såna här saker som får mig att orka igen. när man blir stor så är det ingen som klappar en på ryggen och säger att det blir bra. det är bara att vända sig och fortsätta sig i en annan rikting. hur mycket det än river upp i halsen och får ögonen att tårfyllas så är det ibland bättre att hålla tyst. och när det kommer till en punkt. så är det nog det att jag inte litar på folk längre. jag har svårt för det. jag har några och de älskar jag av alla mina förmak, skrymslen, ådror och hjärtslag. för mig är ni oslagbara.

men det krävs så lite, så jävla lite.
från båda hållen att rasera mig helt och hållet,
eller bygga upp mig till något så mycket starkare än va jag var innan.