jag undrar vad det egentligen är som formar oss till de vi i slutändan blir. hur mycket påverkar våra val vi gör, de vägarna vi går och vad som väntar i slutet av dem. är det redan när man som liten ofta tyckte det var roligare att leka med killarna, sprang över någons tomt för att komma snabbare till andra sidan, eller när man cyklade utan cykelhjälmen fast man visste att man absolut inte fick det.

är det valet av gymnasieutbildning som format mig? hade jag varit samma människa om jag gick dans eller samhällsvetenskapliga linjen. eller är det helt enkelt valet efter gymnasiet som avgör allt. tänk om jag blivit journalist eller fotograf. hur hade jag varit om jag varit om jag flyttade till stockholm efter gymnasiet för att fortsätta plugga och struntat i att bli frisör. hade jag varit samma person? skulle jag bo i stockholm nu? prata stockholmska. ha mediamössa. och varför är jag egenltigen den jag är idag. var är det NU som har tagit mig hit. egentligen. och varför är det så?

tänk om jag hade lyssnat på hjärtat om 17-åring och faktiskt tillåtit mig själv att bli kär i den där killen som tyckte så otroligt mycket om mig. och som jag fortfarande idag kan tänka på och inse att jag faktiskt tyckte om honom väldigt mycket också. men jag vågade inte. jag var feg. men hur hade mitt liv sett ut idag om jag hade vågat? hade jag bott ihop med honom nu, åkt till hans hemland och varit med på foton ståendes nära honom. med ett leénde. jag har alltid trott att saker händer av en anledning. att det är ödet. och det är något man inte kan påverka. även om man vill. men ibland kan jag inte låta bli att tänka på HUR mitt liv hade sett ut om jag tagit andra steg. vågat testa något annat.

de sista dagarna är det något som etsat sig fast i mitt huvud. det gnager och gnager. och ibland gör det nästan ont. jag vet att man ska vara nöjd med det man har. och inte hålla på och tänka ifall eller om. men jag kan inte låta bli. jag kan inte slå bort det. det känns som jag behöver gå ut och springa tills allt i hjärnan är tomt. tills hjärtat slår så hårt att allt det här försvinner. när jag blundar så spelas händelser upp hela tiden på näthinnan. saker som inte har hänt. men det kanske är så det hade varit. och på något sätt ger det mig hopp.

kan man få en andra chans? kan man få göra om vissa saker utan att man förlorar det man har. kan man få hoppa och landa säkert? eller har man gjort sina val. eller är det helt enkelt så att allt i livet är redan förutbestämt och det spelar egentligen ingen roll vilja val vi väljer utan vi hamnar här ändå.
i livet och dess spel, hur många regler finns det?





you'd know
how the time flies
only yesterday
was the time of our lives
we were born and raised
in a summer haze
bound by the suprise
of our glory days

don't forget me
I beg
I remember you say
sometimes it lasts in love
but sometimes it hurts instead