idag är annars en sådan där dag jag funderar mycket över hur saker och ting var förr
när man hade så många människor runt sig jämt, och jag vill minnas den tiden som en tid jag skrattade mer
det kanske inte var så när man var där, när tonårsfasonerna och hormonerna sa att man hade det värst av alla
när man satt och drunkande i sina tankar och trodde att den ena saken efter den andra skulle bryta ner en
men ändå, så hade jag nog så mycket roligare då

jag kan bli så jävla avundsjuk på alla de som har kvar det där än
som fortfarande har kvar alla som man hade då, som fortfarande skrattar lika mycket som då
jag förstår inte vart mina människor har tagit vägen?
visst minns jag att något hände där för några år sen
något som antagligen bidrog till att det är som det är
vuxenlivet
men har inte andra drabbats?
och hur gjorde dem, sen efteråt menar jag
för man ser ju att för deras del så verkar ju allt vara precis som vanligt

kanske förstärks allt av missy higgins ord och av att jag är ensam utan att egentligen har något att göra
och det är inte ofta nu för tiden som man får stanna upp och tänka efter
jag säger inte att jag inte är lycklig nu, för det är jag
men jag antar att det är en annan slags lycklighet ...
det är bara ett sätt att vältra sig i det som fanns förr
kanske försöker jag hitta en ny plats
en ny tid men med ungefär samma innehåll som förr

och ibland känner jag det så väl, så det liksom hugger till i hjärtat
det där lätta, piggheten, orken, livet utan måsten och tvång. jag saknar det
för visst är det så att man hade det mer förr?
tid
det känns som alla andra har det men jag har tappat det
jag minns inte hur det var
jag saknar 16
hur sjukt det än låter
16 var bra

i don't know what i've done or if i like what i've begun
but something told me to run
and honey you know me
it's all or none
there were sounds in my head
little voices whispering that i should go and this should end
and i found myself listening

på sista tiden har jag drömt väldigt mycket och ofta om de personerna som fanns i mitt liv då
och jag har funderat väldigt mycket på va det det egentligen betyder
det kanske är mitt undermedvetna som bara försöker säga till mig att börja ta det lite lugnt, slappna av
börja bry mig mer om det jag tycker är roligt igen, istället för det som tar plats och jag egentligen inte vill
men den vuxna sidan av mig vill till och ge plats åt så mycket annat
förmodligen helt fel saker
och det som förmodligen stör mig mest var att när man var där, på den platsen i livet förr
så hade man fullt upp att försöka nå längre, bli äldre
och nu när man är här så vet jag egentligen inte om det blev som jag tänkt mig alls

allt som finns nu är lådor av foton
och minnen
och hur gör man för att komma tillbaka?
har man tappat för många trådar?
eller kan man hitta dem och sätta ihop allt igen?
klister

and you know that i love you
here and now, not forever 
i can give you the present 
i don't know about the future
that's all stuff and nonsense