hittade det här i mitt usbminne
ett av massor gamla foton från datorn hos mamma och pappa
emme och robin, 19 år
helt ovetandes
från den tiden då allt var sockerdricka på magen, långa nätter av skratt och ingen oro för något
jag saknar den tiden
och hade jag vetat det jag vet nu hade jag förmodligen dragit och aldrig orkat
men något hos robin fick mig att stanna
och har fått mig att hålla mig kvar under dessa år
det han har gett mig finns det förmodligen ingen annan som kan ge mig
eller det finns ingen annan
och han fortsätter att ge det till mig hela tiden
varje dag
varje timme
varje minut
även när jag inte har honom närvarande
och jag vet att det vi håller på med nu kommer vara värt det i slutändan

men just nu undrar vilken normal människa som verkligen gör såhär?
och jag vet att det bara är några veckor kvar och att det är ingenting mot va det har varit
men jag saknar honom som fan.