it`s easier to fake a smile, then tell the world how you feel

när det har släppt och det känns lättare igen
så är det alltid något som hänger sig kvar
den där känslan man inte kan skrapa av sig



det är nog som jag tror
jag hör liksom inte in längre
någonstans
förr hade jag alltid en plats men skuggan lämnade mig för att dö
 och då lämnade jag också platsen
det hjälper liksom inte med plåster längre
för nu dunkar det, det finns inget man kan täcka över med längre
för att dölja det

det är så svårt att förklara i ord
trots att orden många gånger hjälper mig
så får det har mig bara att framstå som en fjortis som vill skapa problemen för att synas

natten tillbringade jag bredvid den personen som jag älskar högst av alla
den enda som ser mig för den jag är och orkar med mig
när jag bara ser det fula
men jag vill inte att han ska behöva ta det här
förr hade jag personer som tog hand om det här åt mig
då jag aldrig gick mer än två steg innan någon ringde och frågade hur jag mådde
robin har fått ta tomrummet av andra personer och det känns så fel.
han ska fortfarande ha titeln pojkvän inte min bästa kompis någonsin.
och visserligen är det ofta det man kräver av ett förhållande
men kanske inte enbart. för då tappar man det andra.. viktiga närheten
sanningen är den att jag skulle gå isär utan robin. 
men han ska inte behöva klistra ihop mina delar jämt

och anledningen till att det finns delar är pga att jag inte har någon annan
det handlar inte om att jag är allmänt trött och less på saker
utan på att det inte finns någon att dela saker med
och ibland undrar jag om det är någon som jag en gång stått nära
som känner exakt likadant
?


jag kräver ingenting av någon
men det känns som jag aldrig kommer komma in i allt igen
som sagt så hör jag inte in längre, jag står utanför
jag är åskådaren utan ett eget manus
jag glömmer bort min egna plats



och det är väl delvis såhär det blir efter ett antal svek och sår
det läker men ärren består nu har det gått så långt att jag inte ens vet vart jag står
vart jag ska så. jag har tappat det och hittar jag det igen vet jag inte om jag kan greppa det
och jag vill så gärna hitta det som fanns förr
jag saknar det så innerligt mycket

den här lyckan som jag har i mitt liv nu är fulländad
jag har precis allt som jag behöver
men ändå så har jag aldrig känt mig mer olycklig
det saknas en liten bit
alla har någon, förutom jag





& det blir väl så, jag har svårt att lita på folk
jag iaktar & lyssnar hellre än vad jag själv pratar
jag undrar när jag blev så självständig
jag som aldrig kunde vara ensam en dag förut
när tappade jag bort mig själv
och är den här nya delen något bra?


jag kan inte se det jag önskar vore så sjävklart
och efter allt det här så jag fortfarande inte träffat rätt
klumpen sitter fortfarande kvar







what have we learned?
it's the same old things, that drive us here
and never go away
we are changed

through the tides, make your way
you'll find the time, a comfort inside

here i wait, in this safe place
where we were so many years ago
so many years ago

one by one
we close our eyes
and turn to the place
as a thousand nights go by

one by one
we close our eyes
and turn to the place
and a thousand nights went by



lämna avtryck
Postat av: emma

vilken fin blogg sida.

2006-11-03 @ 19:30:06
URL: http://emma86.blogg.se

skriv något här:

Namn:
kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0