den här ensamheten äter upp mig innifrån
och jag säger emot mig själv hela tiden
allt går i vågor
precis när jag tror att allt är bra så slår det över igen

och det jag hatar mest är att jag inte vet hur det ska vara
jag har ingen aning längre
jag försöker hela tiden se mig själv i en annan situation, en i framtiden
och det värsta är att jag inte ens känner mig oroad
är det nu man ska börja att verkligen tänka efter

för kan det vara så att man älskar något så högt att man inte vågar släppa taget?
kan det vara så att man vet att man verkligen inte komma klara sig utan en annans luft
andetag
mina andetag känns alldeles för tunga och det gör ont i bröstet
jag väntar hela tiden på att gråten ska svämma över, men det kommer inte



ta bort känslan
ta bort oron

jag vill bara att allt ska kännas som förut igen