det är konstigt hur saker kan komma ifatt en på de mest underliga sätten
vissa saker får mig fortfarande att kippa efter andan
efter så jävla lång tid
man lever med tanken på att alla sår läkt med det krävs egentligen så lite för att de ska repas upp igen
jag vet inte hur många gånger jag lovat mig själv att jag aldrig mer ska känna som jag gjorde då
men sen står man där med ett öppet jävla sår igen, livrädd för att blotta själen

det som sårar mig mest är nog egentligen du
du är nog den enda som kunnat såra mig så sjukt mycket och ändå kommit undan med det
kanske är det för att du aldrig tagit det där kämpiga andetaget och bett om ursäkt
ursäkten jag väntat på i ett jävla år
kanske för att jag varje dag fick stå ut med att min hjärna och mitt hjärta hade krig
och att hjärtat alltid segrade trots att jag helst bara ville fylla tomrummet med något annat
kanske är det för att du behandlade mig så illa och aldrig kuna visa upp mig stolt
alla ord som du kunde fälla ur dig som fick mitt självförtroende att falna totalt
såhär i efterhand har jag många gånger tänkt att det kanske inte var så farligt
att vi nog hade det ganska bra ibland, men det är tyvärr inte så
hur mycket jag än vill att det ska vara så, för att jag vill vara lika bra som det du har nu
men jag vet hur du fungerar, jag känner dig mer än vad du känner mig
för du brydde dig aldrig tillräckligt mycket för att orka lära dig, under de två åren som vi delade


och det gör fortfarande ont att veta att du kanske inte kände för mig som jag kände för dig
men det går över ibland när jag träffar dig och du beter dig som en tönt
hur du kan röja undan hela min existens, för att du är feg
det får mig mest att blir irriterad och förbannad just för att du varje gång lyckas göra mig irriterad
och att jag ens tar in det, du har inte ens tillstånd att behandla mig som luft
det tillståndet har egentligen jag, men jag har aldrig uttnyttjat det. och det säger nog en hel det?
ibland hatar jag dig


och hur mitt hjärta ibland inte gett upp att slå är ett under
för det är inte bara saker som kärlek som fått mig att falla ner hårt till marken
mitt hjärta hade plats för många personer, men det har krympt ihop
alla förmak har stoppats upp och har inte platsen längre, det tar inte platsen
jag stänger ute folk som jag säkerligen inte borde stänga ut
men det är självförsvar. för jag orkar inte bli mer sårad
det är svårt att ge när man själv inte vågar ge helt
det är svårt att ta när man är livärdd att man ändå en dag kommer få ge tillbaka det
jag har lärt mig att det är lättare att helt enkelt svälja och gå vidare
hur mycket det än river upp i halsen och får ögonen att tårfyllas
jag har aldrig varit bra att klara mig själv, alltid hittat tryggheten hos andra
men den enda man kan lita på är sig själv
och det gäller i alla lägen
sin egen axel är nog den ärligaste axeln man kan hitta

men nu försöker jag skapa min egna nya historia, det ska riktigt kännas bra och nytt
och jag ska senare kunna le åt mig själv och känna att jag verkligen klarade det på egen hand
jag har greppat pennan och har börjat
och den ska till slut glöda 
men jag är precis samma emme som jag alltid varit
det krävs så lite, så jävla lite
från båda hållen
för att antingen rasera mig helt
eller bygga upp mig till något starkare än vad jag var förut





men dig älskar jag robin, alltid.
tack för att du kom in i mitt liv och gav mig glädje
för att du behandlar mig som en prinsessa utan att jag behöver be om det
att du varje dag visar mig att du älskar mig, vare sig det är med ord eller andra sätt