den stora stigen

skolan började som den skulle
jag var där igår och ligger hemma idag igen
undrar vad det är för konstig sjukdom som lagt beslag på min kropp
går det inte över blir det doktorn imorrn
och jag hoppas verkligen det blir bättre
inte för att jag inte tycker att det är skönt att ligga i sängen o läsa böcker
utan för att jag hatar doktorer


dessutom känner jag mig sjukt vilsen
dels för att jag inte träffat någon kär vän på hundra år
och det känns mest som det är mitt fel
jag har ingen ork med något, känns som min kropp är tömd på allt
sen har vi den andra känslan, den som gör att det inte känns som jag hittar min väg
min alldeles egna väg
det är ungefär samma känsla som jag hade såhår års förra året
när jag var arbetslös och hade inte en aning om hur mina förhållanden skulle se ut idag
och nu när jag är här så känns det ungeför samma sak, oddsen är inte alls emot mig, inte det jag säger
men jag har knappt mer pengar än vad jag hade då och jag är minst lika förrvirrad
hösten känns väldigt lång och ångestfull och jag kan inte förklara varför
det känns jobbigt att ta tag i saker jag måste avsluta, en del av mitt kapitel måste ta slut
att inte veta hur mitt liv ser ut i vinter får mig att andas snabbt två gånger
och allt jag egentligen behöver göra är att fråga.....  bara fråga.
varför är det så svårt att ta tag i sin egen framtid när det bara ligger framför fötterna och väntar på mig?
jag tror att känslan har rötterna i att jag är trött på att passa upp på allt, jag vet hur det blev sist
och jag är livrädd att det ska bli så igen, men va gör man inte när man vill visa att man kan. att man vill!
ibland känns det som jag gett mig in på något som jag inte vet om jag kan avsluta.
men ändå så vet jag att allt är mer ljust än mörkt. jag blir arg på mig själv. trött.

sjukdomar får hjärnan att snurra femton varv extra, utöver de där miljader varv den snurrar redan innan



i helgen ska jag iaf bli frisk, träffa mina fina. skaka rumpor och dricka goda drinkar.
hoppas bara de tänker samma sak
helgen efter det väntar en nervös helg. jag fattar inte egentlingen varför men nya människor gör mig nervös
speciellt när de har med min yrkesroll att göra





jag vill bara att robin ska komma hit nu och mysa in sig
jag vill inte vara ensam med tankarna längre
och inte med sjukdomen heller
det är alltid lättare att vara sjuk när man är två
det är nog det som kallas tvåsamhet
på riktigt


   

lämna avtryck

skriv något här:

Namn:
kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0