om att sova

jag och robin har olika sovperioder. oftast ligger han vaken halva natten medans jag somnar i luften på vägen ner innan jag ens träffar kudden. men just på sista tiden har vi på något lustigt sätt bytt plats. han har somnat före och jag ligger vaken och zappar på tv:n, får sen dåligt samvete och då stänger jag av den. och fortsätter ligga och vrida och vända mig medans man har hur han ligger långt borta i drömmarnas land. och blir avis. men jag kan verkligen inte sova. jag är inte ens trött. och det är ju självklart ganska tråkigt att vi inte lyckas ha samma rutiner.

men just ikväll spelar det kanske inte så stor roll. han är nästintill nylandad i irland och jag ligger ensam i sängen. och kan egentligen göra vad jag vill. utan att störa. så just nu har jag tv:n på, musik på datorn och ligger och knapprar sådär extra hårt bara för att jag kan, sjunger högt. men det är inte samma sak. inte alls. för jag tycker verkligen inte om att vara vaken när man ligger här utan att någon ligger bredvid och tycker att man är skit jobbig. jag inbillar mig att det knäpper i lägenheten (spöken), blir törstig - dricker - måste gå upp och kissa, kan inte stänga av något för att det blir för tyst, och ögonen blir aldrig tunga.

och jag har egenligen ingenting emot att va ensam, tycker det är skönt under rimliga perioder (månader är inte okej). t.ex sen jag kom hem idag har jag stått i graderoben och kollat igenom kläder som ska packas ner till helgen på utbildning och middag i stockholm, ändrat mig, prövat, slängt tillbaka, packat, packat om och ingen har gnällt att det tar tid, att man är fin i allt osvosv. sen kollade jag på "i don't know how she does it" med en stor kopp te och samtidigt målade jag naglarna, sen diskade jag, gick och pratade med mig själv, högt - men just precis när jag ska sova så hatar jag det.

och det värsta är att jag måste gå upp tidigt imorgon och lördag = jag borde verkligen sova för att få ihop det och så får jag ångest för att jag inte kan. jag kan liksom inte förmå mig att stänga av datorn och stänga ögonen. för det är så definitivt då. jag måste somna. och så länge inte ögonen är sådär tunga som man vill så vill jag inte stänga av. för då blir det tyst och jag vill inte ligga i tystnaden och glo. ensam.

jag saknar min varma, trygga karl. det är inte sovtid på riktigt utan att han ligger bredvid och tar plats. och egentligen är det så töntigt eftersom det handlar om några dagar och det har varit betydligt mer än så andra gånger. men det handlar nog egentligen om att allt blir lite roligare om man är två.

även en sån tråkig sak som att sova.

lämna avtryck

skriv något här:

Namn:
kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0