fortfarande sjuk.
 min doktor var glad över att jag inte hade körtelfeber som kan ta flera månader att bli frisk ifrån
och var glad över att det bara är ett virus som beter sig som körtelfeber
som också verkar ta hundra år att blir frisk ifrån
jag vet inte om jag ska skratta eller gråta
inte varit såhär psykiskt nerdämpat på hur länge som helst



jag är fortfarande inte död så det går att ringa mig, skicka ett sms, eller bara vad som helst
jag behöver vänskap just nu

skolan började som den skulle
jag var där igår och ligger hemma idag igen
undrar vad det är för konstig sjukdom som lagt beslag på min kropp
går det inte över blir det doktorn imorrn
och jag hoppas verkligen det blir bättre
inte för att jag inte tycker att det är skönt att ligga i sängen o läsa böcker
utan för att jag hatar doktorer


dessutom känner jag mig sjukt vilsen
dels för att jag inte träffat någon kär vän på hundra år
och det känns mest som det är mitt fel
jag har ingen ork med något, känns som min kropp är tömd på allt
sen har vi den andra känslan, den som gör att det inte känns som jag hittar min väg
min alldeles egna väg
det är ungefär samma känsla som jag hade såhår års förra året
när jag var arbetslös och hade inte en aning om hur mina förhållanden skulle se ut idag
och nu när jag är här så känns det ungeför samma sak, oddsen är inte alls emot mig, inte det jag säger
men jag har knappt mer pengar än vad jag hade då och jag är minst lika förrvirrad
hösten känns väldigt lång och ångestfull och jag kan inte förklara varför
det känns jobbigt att ta tag i saker jag måste avsluta, en del av mitt kapitel måste ta slut
att inte veta hur mitt liv ser ut i vinter får mig att andas snabbt två gånger
och allt jag egentligen behöver göra är att fråga.....  bara fråga.
varför är det så svårt att ta tag i sin egen framtid när det bara ligger framför fötterna och väntar på mig?
jag tror att känslan har rötterna i att jag är trött på att passa upp på allt, jag vet hur det blev sist
och jag är livrädd att det ska bli så igen, men va gör man inte när man vill visa att man kan. att man vill!
ibland känns det som jag gett mig in på något som jag inte vet om jag kan avsluta.
men ändå så vet jag att allt är mer ljust än mörkt. jag blir arg på mig själv. trött.

sjukdomar får hjärnan att snurra femton varv extra, utöver de där miljader varv den snurrar redan innan



i helgen ska jag iaf bli frisk, träffa mina fina. skaka rumpor och dricka goda drinkar.
hoppas bara de tänker samma sak
helgen efter det väntar en nervös helg. jag fattar inte egentlingen varför men nya människor gör mig nervös
speciellt när de har med min yrkesroll att göra





jag vill bara att robin ska komma hit nu och mysa in sig
jag vill inte vara ensam med tankarna längre
och inte med sjukdomen heller
det är alltid lättare att vara sjuk när man är två
det är nog det som kallas tvåsamhet
på riktigt

jaha, då har våran hårddisk på datorn kraschat
alla fotografier
balen, brasilien, studenten, gamla minnen
poff - helt borta



datakillarna skulle göra deras bästa
men jag tror det är deras fel att det blivit såhär från början
varje gång dem varit hos oss o fixat med datorn har något inte funkat
jaja, nu ligger jag iaf med pappas jobbdator
ingenting på den



och jag är sjuk också
kuken
elin har födelsedagsfest imorgon o med min tur mår jag säkert inte bättre tills imorrn
jag ligger iaf o kurerar mig nu, kollar på tillsammans.... helt ensam
vilken trevlig fredagskväll. tanken var den att vi skulle mysa vid några konserter nere vid tekniska verken
men robin gick dit ensam o jag ligger här, enbart för jag måste
äh, jävla skit. nu ska jag sluta deppa..... slut för idag.
men för att sammanfatta allt så kan man ju säga att allt har fått en mystisk sjukdom
over and out








jag sa ju att bilder från greket skulle komma upp. men det enda jag hunnit med är två kort
(de andra är ju för tillfället fast i en cpdator)

helt värdelöst att äntligen få komma hem till en renbäddad ny säng vid fem imorse
sova tills nu och inte kunna somna om mer, är aspigg
tvn verkar ha gått sönder när vi varit borta så jag har verkligen inget att göra.

robin sussar sött
mamma och pappa hade varit på fest igår när vi kom hem, så dem sover också
iiiingen att prata med

har iallafall haft det underbart
orkar inte gå in djupgående på det just nu
en vecka går så innisjuttsingen fort bara
och nu är det bara en vecka kvar tills allt blir som vanligt igen, skola, jobb, tråkiga rutiner osv
kräks


sitter på toan för att inte störa robin
inget vidare skönt, men va gör man inte?
vill ju inte förstöra hans sömn också, men å andra sidan kan han sova sig igenom en jordbävning





kollar in brännan, känns som vanligt som allt försvann på planet hem
varför är det alltid så? är det någon jäkligt sällsynt konstig luft  på flygplan
för alltid när man är kvar i landet så känner man sig skapligt brun
men så fort man suttit på planet och gått av så är hälften borta?

ja, det har jag ju tid att tänka på
nu får jag hitta på något annat att göra tills robin vaknar


bilder från rhodos kommer senare
tills dess....

kali mära!

det känns bra när man liksom alltid får en andra plats
trött på skiten


imorrn är det iaf jag som slipper linköping och allt va det innebär
för 17.15 lämnar planet göteborg
vi ses igen om 9 dagar



robin är min soulmate

på lördag gasar jag och robin iväg till rhodos
det har inte riktigt fallit ner än att vi verkligen ska åka
jag antar att jag kommer få superpanik på planet och när jag inser att jag måste prata engelska hela tiden

sommaren är snart slut, jag hatar tanken på det




& saker förvirrar mig rätt fint
eller snarare förvånar mig
vad händer egentligen med människorna runt mig?



men madeleine är min finaste.
alltid