det här är svårt att skriva om. eller kanske jobbigt. och löjligt. det är ju ganska svårt att ta ett steg tillbaka och berätta om sig själv. och det är väl alltid så att andra vet mer om en själv än va man själv vet. (eh, bra mening?) så jag tänkte att jag skulle få lite hjälp att börja och frågade fyra av mina närmaste vänner hur de skulle beskriva mig med tre ord. och det här är vad jag fick för svar.

madeleiene - glad, omtänksam, estetisk
tinne - kärleksfull, påhittig/pysslig, envis
anna - bra lyssnare, givmild, omtänksam
jessica - lillasyster, omtänksam, rolig

men åter till presentationen så får det nog bli såhär:

jag föddes en solig och jättevarm höstdag den 26 september 1986. jag kom tre veckor för tidigt pga att mammas moderkaka hade pajat och jag fick alltså ingen mat. så jag var nog rätt hungrig. och väldigt liten. och såhär i efterhand så kunde jag lika gärna inte funnits idag. men redan då visade sig en envishet som speglas i mig än och jag beslöt mig väl för att leva. så jag kom ut. 48cm lång och 2450g stor. den minsta i skaran. mina bröder mikael och joakim var 9 och 6 år. vi bodde då i korskrog som är ett litet ställe med ett gäng hus i en hög mellan borensberg och fornåsa.

när jag var 6 år så flyttade vi till borensberg lagom tills jag skulle börja ettan. mamma var livrädd för jag var så liten mot alla andra i klassen (och så fortsatte det ju livet igenom också för den delen) och nästa alla i klassen kunde läsa. inte jag. hade inte riktigt varit intresserad av att lära mig. satt hellre och målade eller något annat. sen kom första läsläxan och jag bara läste. rakt upp och ner. och hela skolan rakt igenom har jag väl egentligen varit bäst på det. läsa och skriva. och andra praktiska saker har jag gillar också. räkna upp mattetal, formler och andra konstiga grejer har aldrig varit min grej. jag gillar väl kanske det där med att uttrycka mig med ord. och jag tror nog att jag gör det bäst också. det har alltid varit min tillflyktsort. vet inte hur många dagböcker jag skrivit.

och det här med bloggen var väl från början samma grej. ett sätt att skriva av mig om saker. ibland kryptiskt och ibland bara rakt på. och det kan väl verka märkligt att man ska lägga ut sitt liv sådär offentligt. men förr eller senare får folk reda på saker ändå. eller hur? emme nennedottir är ju jag, fast på ett annat sätt. jag heter ju egentligen emelie, men det är det inte många som säger. så emme har det varit rakt igenom livet + en himla massa andra smeknamn, smul är väl det mest användts. och nennedottir kommer av mamma. hon kallas nenne och jag är ju hennes dotter. men nennedotter lät inte riktigt lika klatschigt. så dottir blev det. och så kan ju folk få tro att jag är isländsk.

när jag var lite så lekte jag nog ganska mycket med killar. vet inte riktigt om det beror på att jag är uppvuxen med två bröder eller om jag helt enkelt bara tyckte det var enklare ibland. jag har nog aldrig varit en riktig flicka på det sättet. dessutom gillar jag inte det där med skitsnack. och jag lekte nog hellre själv än att behöva gå igenom det. och det gjorde jag också. för jag tyckte (och tycker) inte om att man ibland måste ta så många omvägar och gå ifrån sina principer för att förstå tjejer. för att vara en del av det. det var inte värt det. så det speglas nog nu också eftersom jag har några få väldigt nära tjejkompisar som vet allt om mig. och sen är det ganska många killkompisar fortfarande. dels tror jag att det hör till att många tjejer uppfattar mig som den lilla tjejen som tar plats och hörs. och det gillar inte tjejer alls, har jag lärt mig. men jag är glad för mina tjejer. jag behöver inte fler.

när jag var 13 år så flyttade vi till linköping. jag gick kvar i skolan i borensberg under hela högstadiet. buss varje dag. när det senare var dags att välja en inrikting till gymnasiet så var jag inte särskilt intresserad av något. jag var skoltrött. helst ville jag bli frisör men det sa mina betyg stopp för. inte för att de var dåliga. men de räckte inte eftersom det krävdes sjukt höga betyg till att komma in. så jag minns att det tillslut stod mellan samhäll, dans, eller media. men att välja mellan att ha huvudet i en massa böcker eller bara brudar och intriger i tre år så blev det till slut media där jag både fick teorin och praktiken. och framför allt fotningen. under mitt tredje år träffade jag robin. mannen som jag än idag lever med och han är min allra bästa vän, själsfrände och största kärlek. vi är väldigt olika på många plan. men tur är nog det för annars skulle det nog aldrig fungera.

efter gymnasiet så visste jag inte vad jag ville göra. visst hade jag mål och drömmar som alla andra. jag ville både ut och resa, plugga, jobba och flytta. men efter ett tag landar man och inser att man måste välja. och till slut valde jag att nu bli det jag drömde om redan som mindre. att bli frisör. så jag sökte ut till svenska frisör akademin i hackefors. i samma veva så fick jag jobb på MQ och jobbade där så jag kunde mycket samtidigt som jag var på studio leander under det året. jag jobbade varje ledig tid när jag inte pluggade eller sov. såhär i efterhand fattar jag inte hur jag orkade. men man orkar väl allt när man vill något tillräckligt mycket så funkar det väl helt enkelt. robin och jag flyttade ihop under denna vevan också. och det är nog bland de bästa sakerna jag gjort. trots att första lägenheten både involverade alkisar, galna mördare med italienaskt/finnblod och en lysknapp som fick ugnen att gå igång när man tryckte på den. vi bodde där knappt ett år tills vi flyttade till gottfridsberg där vi nu bor.

efter det året i skolan fick jag vara lärling och sen gjordes gesällbrevet. nu har jag jobbat ett par år. och jag älskar mitt jobb eftersom det den ena dagen aldrig är lik den andra. dessutom har jag de bästa jobbarkompisarna som finns. man utvecklas jämt, och som en tjej som alltid tror det lägsta om sig själv så blir man lika förvånad varje gång man gör något man trodde att man inte kunde. och som ni fattat så har jag inte flyttat ifrån linköping. men sanningen är att jag trivs så bra här. i staden lagom. men mycket som har med det att göra är väl att man har alla man älskar runt sig. dessutom betyder det ju inte att man inte kan ut och se andra saker ändå? och det känns som det snart är min tur att få resa, långt och vara borta länge. så jag hoppas på USA nästa år. först iallafall. och här är vi väl nu? efter världens längsta text.

och om jag nu skulle presentera mig själv så skulle jag nog säga att jag är en ganska glad tjej, som ibland lyckas ta på sig lite mycket, inte för att jag tycker att det är jobbigt utan för att jag verkligen vill. men det liksom äter upp mig. det som verkar som en väldigt bra idée från början blir en väldigt dålig i slutändan. det är roligt att knåpa ihop och pyssla med grejer. jag älskar att vara hemma och gå och skrota i raggsockar och titta på film. varje måndag ska jag börja ett nytt nyttigt liv och bryter det samma kväll. jag har ibland väldigt dåligt självförtroende. jag lyckas alltid jämföra mig med andra istället för att vara nöjd med det jag har. och är. trots några skavanker och några kilon för mycket på vågen. en tjej sa en gång till mig "det är bara mer att älska!" och när allt kommer omkring så är man är väl aldrig helt nöjd? men när man kollar på de där fina orden som mina vänner sagt högst upp om mig. så känns det som jag ändå kan vara ganska så nöjd om det är så jag uppfattas. jag hoppas jag fått med sånt som folk vill läsa om?