har aldrig varit speciellt bra på att vara ensam

jag har de senaste två åren varit ganska säker på mitt liv
och varit nöjd
men det har hänt något
för fyra år sen hade jag suttit och gråtit hela natten och frågat mig själv var som är fel
försökt hitta ut som i en labyrint
inte lugnat mig förrns trycket över bröstet lagt sig
men jag orkar inte längre
det känns som jag är en helt annan människa ibland

folk runt mig som stått mig nära är också annorlunda
ibland känner jag inte igen människor
och det skrämmer mig
det värsta är att jag inte kan svara på om det kanske är mig det beror på
trots att de emellanåt värker i mig
har jag börjat förstå att man inte får låta sig själv bli sina minnen

jag vet egentligen inte vad det är som jag behöver höra
om det bara är en bekräftelse om att man fortfarande får plats
eller att framtiden får avgöra
att det kanske helt enkelt är så att man har en period i livet när man får gå ensam
för så är det också med minnen
och jag har lärt mig att man måste leva med dem
för vad finns det att i tanken förändra, förljuga, förvrida, försköna, förvandla?
jag vill i ärlighetens namn bara dra täcket över huvet....




och så kan det kännas som ikväll
att jag är helt ensam i en tyst, stor, mörk lägenhet
tanken på att det förmodligen ska vara såhär i tre månader
korta konversationer utan värme eller mening
och det här gången handlar det om att en landgräns skiljer oss åt
i fyra dagar
det kan kännas som ikväll, varje dag
om mindre än ett halvår
klarar man verkligen av det?





slutord.
se på mig
acceptera mig för den jag är för jag kan aldrig ändra mig
hjälp mig när jag inte orkar själv
ta fram de delar av mig jag föredrar att gömma
var stolt över mig
vänd inte bort din blick
älska mina dåliga sidor mer än mina bra sidor
försök höra mig även när jag talar i tystnad
le mot mig i alla lägen.
tyst, du har mitt hjärta i din hand
för jag vill ha dig nu
precis som jag hade dig förr